Menar vi verkligen vad vi säger?
Har ni tänkt på alla de ord som kommer ut ur folks munnar men som inte betyder något? Vi säger orden utav artighet. För att vi lärde oss som barn att det är så man måste säga annars gör man fel. Är det verkligen fel att säga saker som man verkligen menar dem? Visst är det bra att vara artig men ska det gå så långt att det blir falskt?
”Förlåt” och ”Tack” är två av de vanligaste orden vi bara slänger ur oss, om man går in i någon på stan eller när man får kvittot av kassörskan. Känner man sig tacksam då? Vill man bli förlåten?
Det finns också artiga fraser som vi har använt tills de tappat sin mening. Man träffar en gammal kompis eller klasskamrat på bussen. Egentligen har man inte alls någon lust att prata och det slutar med att man bara säger saker som sitter inne i ryggmärgen. Saker som ”Vad roligt att träffa dig!”
Det finns många andra situationer då man säger det man lärt sig och som förväntas. Om man är några stycken som ska träffas till exempel så hälsar man och ställer den obligatoriska frågan: ”Hur mår du?” Oftast väntar man inte ens på svaret utan vänder sig direkt till nästa person. Inte för att svaret skulle ha varit speciellt innehållsrikt, åtminstone inte mitt. Jag skulle automatiskt ha svarat bra. Vare sig det var sant eller inte. Lite som en inprogrammerad robot.
Det jag undrar är hur det har blivit så här? Kanske är det för att vi inte vågar vara dem vi är utan gömmer oss bakom artigheten. Eller är det så enkelt att vi har blivit för självupptagna för att bry oss om människorna runt omkring oss? Om ingen lyssnar på det vi säger blir ordens mening ännu mindre. Vad finns det för poäng med att ens prata med varandra när det man säger inte har någon betydelse?
Sara Johansson
